Självporträtt med dikt

> Det här verket är ett självporträtt skapat år 2017

Kvinnans blick är riktad något åt sidan, som om hon lyssnar inåt eller bortom nuet. Ögonen är slitna, inte av sorg utan av det tysta, långvariga sökandet efter att bli förstådd. Bakom henne sträcker sig nakna, livlösa grenar – de växer ur något dolt, nästan kroppsligt, som om de bär på själens historia.

Målningen talar om en sorts ensamhet som inte är brist på kärlek – utan något djupare. En inre avskildhet, där själens mest sårbara rum förblir orörda även i närhet. Det handlar om att bära något som inte kan förklaras, bara kännas. En längtan efter att bli sedd – inte som en yta, utan som ett helt väsen. Att få finnas, utan att formas.

I samband med målningen föddes också en dikt – skriven under samma period, och bärande samma röst:

Min dikt

> Låt mig inte bli en fånge i illusionens sken,
Så länge min kärlek ännu knoppas i tystnad.
Fast mitt rum är dunkelt och ljuset brister,
Har mina steg lämnat spår i månskenet.

Jag har vandrat ensam genom nattens timmar,
På främlingars smala, dammiga stigar.
Stjärnor log i sina skiftande former –
Men mina ögon var redan fyllda av dig.

Jag har andats ångan av din närvaro,
Kanske röken från din cigarett,
Som blekt de stjärnor jag en gång kände,
Och skuggat vägen framför mig.

Med hopp har jag vattnat kärlekens spirande frö,
Men mitt hårda öde har aldrig nått det.
Jag vill inte förtäta mörkret med min nattklänning,
Utan låta dig känna igen mitt ljus.

> Porträttet och dikten tillsammans utgör ett samtal mellan det yttre och det inre. Det är en inbjudan till betraktaren att inte bara se bilden – utan att lyssna på den.

"Rotad ensamhet" är inte ett skrik – det är en viskning.
En påminnelse om att människan, hur älskad hon än är, ibland förblir delvis oåtkomlig – även för dem som står henne nära.

Det är en målning om existens. Om stilla styrka. Och om den djupa, vackra sårbarhet som finns i att vilja bli förstådd – som man är.