En hyllning till den grönvita läktarkulturen, och tillika laget i mitt hjärta: Västerås SK.

Det var just detta som fångade mig i slutet av 80-talet, när farsan drog iväg mig till matcher i Västerås: läktaren och dess egna liv den lever. Där samhällsklasser, ålder eller hudfärg inte spelar någon roll. Där den gemensamma glädjen, eller kanske framförallt besvikelsen, ilskan (det är VSK vi pratar om) dynamiskt och samstämmigt rör sig som en tsunami över publikhavet. Det har varit och är definitivt en ventil för mig än idag. Ett avbrott från jobb, familj och matlistor. Jag tröttnar aldrig på vrålet från Rocklunda.

Farsan finns inte med mig längre utan tittar ner från den grönvita himlen.

500 kronor av en ev. försäljning går till VSK's tifo-grupp. Utan dem hade denna målning inte existerat.