Text till – One Way Giraffes - A tribute to Falsterbo, fashion, and fearless females

From my star, I look down – and my heart still radiates over the timeless beauty of Falsterbo — as told by Anna Lindgren from her star:

“You may see them rolling by – two lanky British giraffes in a 1935 Chevrolet cabriolet – their scarves fluttering, their hooves lazily draped over the doors. They turn onto Storgatan in Falsterbo, the wrong way, of course – it’s a one-way street – but who would bother to turn around when the sea lies behind and the sun shines ahead? It's a scene that evokes a deep sense of nostalgia for the Falsterbo of yesteryears.

From my star, I watch them and smile.

They pass the very house where my life’s work took root – the yellow plastered house with the broken tile roof and the metal letters fixed into the façade, still spelling out WERTHEIM, even though I left this earth long ago. This is not just any house, but the house where my life's work began, where my heart still resides.

And as they drive past, I remember every stitch, every sale, every dream that built that house... and I think to myself: this little town still lives.

Click the link below to delve deeper into my collection of pictures and see how this classic scene continues to resonate with our modern lives.

https://www.konst.se/jorgen-thornberg

”Ballad of the British Giraffes

Two British giraffes in a Chevrolet ride,
scarves in the wind and hooves hanging wide.
A 1935 cabriolet, cherry-red and proud,
honks like a trumpet, startles a crowd.

They don’t mind the map, they don’t fear the law,
drive down one-way streets with a haughty guffaw.
Their ears in the clouds, their tails in the breeze,
they shift gears with elegance, long legs at ease.

“Oh dash it all, Nigel, the roundabout’s near!”
“Oh, fiddle, dear Rupert, just shift into gear!”
They sip English breakfast from porcelain cups,
while the clutch complains and the engine hiccups.

They signal with hooves, they turn with a sway,
winking at Swedes who gape in dismay.
And when they reverse — oh Lord, what a sight —
a neck like a crane swings left, then right.

So if you should see them, don’t dare to despair,
just wave at the giraffes with wind in their hair.
For though they may drive in a manner absurd,
they bring to each village a laugh and a word:

“Rules are for mortals,” they whisper and grin,
“But for British giraffes — the road is to win!”
Malmö, July 2025

One Way Giraffes - A tribute to Falsterbo, fashion, and fearless females

“From my star, I look down – and my heart still shines over Falsterbo" – told by Anna Lindgren, born 1879, passed away in Falsterbo in 1943.

You might spot them cruising along – two British giraffes in their old 1935 Chevrolet convertible – down Storgatan in Falsterbo. These giraffes, symbols of elegance and adventure, were a familiar sight in Falsterbo during my time. Wrong way, of course – it’s one-way – but who cares about turning around when the sea is behind and the sun is ahead? I watch them from my window and smile. They pass right by the very house where my life’s work took root. The yellow house with its steep tiled roof and the metal letters on the façade still spell WERTHEIM, even though I left long ago.

That was the name of my company. Not a nickname. Not some decoration – simply Wertheim – stylish, continental, and a name larger than Falsterbo itself.

Of course, I wasn’t called Wertheim – I’m a Scanian. My name is Anna Lindgren. Born in a different century, I have an eye for style, a business head, and sewing thread runs like a red line through my life. My mother, Elisa, ran a notions shop in Malmö. My sister Bertha danced at the Royal Theatre in Copenhagen. I worked behind the scenes as a jack-of-all-trades at the theatre. It taught me persistence, an eye for detail, and the value of dreams.

When I returned to Malmö, I took over my mother’s shop, S.A. Lindgren & Co, on Skomakaregatan. But the sea called, and in Malmö, Kockums shipyard stood in my way. In the summer of 1916, I stood on Falsterbo Square selling sewing supplies under the open sky. And suddenly, Falsterbo was the only place on my map. Soon, I opened a shop in the Comet building, across the street from where I would later build my house. But I wanted more.

In 1923, I built the house on the corner of Storgatan and Gamlegatan. It was yellow, plastered, with a design that made no apologies. The architect Alfred Grenander, a friend of my husband’s family, designed it. Perhaps he envisioned Berlin’s grand department stores. For that is where the name originated: Wertheim, inspired by the renowned house in Berlin. But in Falsterbo, I was the one behind the counter.

And I loved every minute.

The adverts read:
“At your service: Wertheim’s – leading haberdashery during sunny, warm summer days, with all the items that belong to seaside life.” And we didn't just sell goods, we shared stories and laughter, making every customer feel like part of our seaside family. Of course, we stayed open in winter too.

We sold beach robes, jumpers, caps, ribbons, buttons, fabrics, thread, sewing needles – everything that belonged to summer and elegance. In winter, warmer things: coats, hoods, and plenty of scarves.

However, I didn’t restrict myself to business alone. I raised funds for a new church organ – we called it “organ feasts” – and organised soirées at Falsterbohus with song and dance. These 'organ feasts' were not only about fundraising but also about uniting the community in celebration of music and culture. I managed a café, a restaurant, and the kiosk at the train station. There stood Edit Olsson selling sweets until she married Julius, the conductor. But that’s a story for another time – they were a dear couple. These were not just businesses, but hubs of community life, where everyone was welcome and everyone had a story to share, contributing to the rich tapestry of Falsterbo's history.

My husband, Waldemar Ipsen, I lost early. With him came my daughter Nancy, adopted but loved as though she were my flesh and blood. She and her family inherited both the shop and the house when I left this world for my star in 1943. The kiosk, listed in the estate inventory as “kiosk: 100 kronor,” was later taken over by Pressbyrån.

Today, the house still stands and is still called Wertheim, now a housing association with three flats. The old metal letters remain on the plaster, a quiet greeting from a bygone era— from me. My legacy lives on in the house that bears my name, a testament to the life and work I dedicated to Falsterbo.

And when giraffes in British cabriolets cruise past in the sunshine, then I know Falsterbo, with its timeless charm, is still alive. The town may have evolved, but its essence and charm remain the same, a constant thread connecting the past to the present, and my personal history to the town's legacy.

Once my life’s work, and my home.

And if those giraffes were to turn their 1935 Chevrolet around and drive legally back along Storgatan, they would soon reach two entirely different houses – the two Falsterbohus. The first, Falsterbohus Castle, is a historic landmark that has stood for centuries, and the second, the modern Falsterbohus, showcases the town's evolution and progress.

One was a grand hotel, a testament to the opulence of the early 1900s, where summer guests indulged in Pilsner and lemonade, and played bridge in straw hats. The other – the old Falsterbohus – now a castle ruin, stands in quiet grandeur amidst the greenery, a place that few pause to appreciate. Yet, it holds a significant place in history, reminding us that Falsterbo was once the bustling centre of Europe, far from the tranquil seaside town it is today.

On the site of that ruin lived the mighty Queen Margareta and her son, King Olof, when he died there in 1387. In the 1300s, there wasn’t just one castle here – there were two. The Hanseatic League destroyed the first. Swedish forces took the second. The third, known as Falsterbohus, was built on an artificial islet with double moats to defend the king’s bailiff and the herring market. For herring – yes, herring was royal currency.

From the end of July to October, the Skåne Market was held here, once the largest marketplace in Northern Europe. Merchants from Lübeck, Visby, Flanders, and England gathered here, and herring, salt, and silver changed hands. This market was not just a place of trade, but a hub of cultural exchange and economic prosperity. In 1370, the Hanseatic League secured a monopoly on trade through the Treaty of Stralsund, and Falsterbo became a miniature world metropolis. But when the herring stopped coming in the 1560s, the market withered—and Falsterbo and Skanör slipped into obscurity.

Yet the place never forgot its former importance. By the 1800s and well into the 1900s, a new era was born – the seaside resort era. This was a time of leisure and luxury, when people travelled here by train, rolled bathing machines into the sea, and wanted a new beach robe sewn every summer. That’s when shops like mine were needed. That’s when people came here to dream, to rest, and to gather energy for the long winter ahead.

And that is what I wish to tell you, from my star: Falsterbo, a place of resilience. A place of renewal. A place of return. A place where the remnants of history are not forgotten, but used as a foundation for something new and vibrant.

So next time you see the metal letters on my house façade, think of them as more than just a name. They are a symbol of a bygone era, a time when Falsterbo was a place of grandeur and prosperity. Envision a place where kings once lived, where herring once flowed, and where history is not just a memory, but a living, breathing part of our present.

I am no longer there.
But I am watching. And my star shines forever over Falsterbo.

 
“Från min stjärna ser jag ner – och mitt hjärta lyser ännu över Falsterbos tidlösa skönhet” — berättat av Anna Lindgren från sin stjärna:

”Ni kanske ser dem rulla förbi – två långbenta brittiska giraffer i en Chevrolet cabriolet från 1935 – deras sjalar fladdrar, hovarna hänger nonchalant över bildörrarna. De svänger in på Storgatan i Falsterbo, åt fel håll förstås – det är enkelriktat – men vem skulle orka vända när havet ligger bakom och solen skiner framåt? Det är en scen som väcker en djup känsla av nostalgi för det gamla Falsterbo.

Från min stjärna ser jag dem – och jag ler.

De passerar precis det hus där mitt livsverk slog rot – det gula putsade huset med det brutna tegeltaket och metallbokstäverna som sitter fast i fasaden, som fortfarande stavar WERTHEIM, trots att jag lämnade jorden för länge sedan. Det här är inte bara vilket hus som helst, utan huset där mitt livs arbete började, där mitt hjärta fortfarande finns kvar.

Och när de kör förbi, minns jag varje stygn, varje söm, varje försäljning, varje dröm som byggde det huset… och jag tänker för mig själv: den här lilla staden lever fortfarande.

"Från min stjärna ser jag ner – och mitt hjärta lyser ännu över Falsterbo" – berättat av Anna Lindgren, född 1879, död i Falsterbo 1943

Ni ser dem kanske komma rullande – två brittiska giraffer i sin gamla Chevrolet cabriolet från 1935 - på Storgatan i Falsterbo. Fel håll, förstås – det är enkelriktat – men vem orkar vända när havet ligger bakom och solen skiner framåt? Jag följer dem från min stjärna och ler. De passerar precis det hus där mitt livsverk satte rot. Det gula huset med brutet tegeltak och metallbokstäver i fasaden som fortfarande skriver WERTHEIM även om jag sedan länge lämnat huset.

Det var så mitt företag hette. Alltså inget smeknamn. Inget pynt utan rätt och slätt ’Wertheim’ – stiligt, kontinentalt och ett namn större än Falsterbo.

Jag hette förstås inte Wertheim, jag är skånska. Jag heter Anna Lindgren, född i ett annat sekel, men med ett öga för stil, ett sinne för affärer – och sytråd som en röd tråd genom livet. Min mor Elisa drev sybehörsaffär i Malmö. Min syster Bertha dansade på Det Kongelige i Köpenhamn. Själv arbetade jag bakom scenen – som allt-i-allo på teatern. Det gav mig envishet och blick för detaljer. Och för drömmar.

När jag återvände till Malmö tog jag över mammas affär S.A. Lindgren & Co på Skomakaregatan. Men havet lockade och i Malmö låg Kockums i vägen. Sommaren 1916 stod jag på torget i Falsterbo och sålde sybehör under bar himmel. Och plötsligt fanns bara Falsterbo på min karta. Snart öppnade jag butik i Comet-huset snett över gatan däör jag senare byggde mitt hus. Men jag ville mer.

År 1923 byggde jag huset i hörnet av Storgatan och Gamlegatan. Putsat i gult, med ett formspråk som inte bad om ursäkt. Arkitekten Alfred Grenander – vän till min makes familj – ritade det. Kanske såg han framför sig Berlins stora varuhus. För det var därifrån namnet kom: Wertheim – inspirerat av det berömda huset i Berlin. Fast i Falsterbo var det jag som stod bakom disken.

Och jag älskade varje minut.

Reklamen löd:
”Till Eder tjänst: Wertheims – ledande manufakturaffär under soliga, varma sommardagar, med alla de artiklar som höra badlivet till.” Fast vi hade givetvis öppet på vintern också.

Vi sålde badkappor, jumpers, mössor, band, knappar, tyger, sytråd, symaskinsnålar – ja, allt som hörde sommaren och elegansen till. På vintern varmare saker, vinterkappor och luvor och massor av halsdukar.

Men jag höll mig inte bara till affärer. Jag samlade in pengar till en ny kyrkorgel – vi kallade det "orgelfästen" – och ordnade soaréer på Falsterbohus med sång och dans. Jag drev café, restaurang och kiosken vid järnvägsstationen. Där stod Edit Olsson och sålde karameller tills hon gifte sig med konduktör Julius. Men om det får jag berätta en annan gång, men ett kärt par var de.

Min man, Waldemar Ipsen, förlorade jag tidigt. Med honom fick jag min dotter Nancy, adopterad men älskad som vore hon av samma kött och blod. Hon och hennes familj ärvde både affär och hus när jag lämnade jorden för min stjärna 1943. Kiosken, som i bouppteckningen stod som "kiosk: 100 kronor", övertogs så småningom av Pressbyrån.

I dag står huset kvar – och heter än i dag, Wertheim men är en bostadsrättsförening med tre lägenheter. De gamla metallbokstäverna sitter kvar i putsen som en tyst hälsning från en annan tid. Från mig.

Och när giraffer i brittiska cabrioleter snedseglar förbi i solskenet – ja, då vet jag att Falsterbo fortfarande lever.

En gång mitt livsverk och mitt hem.

Och om de där girafferna skulle vända sin 1935 års Chevrolet och köra lagligt tillbaka längs Storgatan – då kommer de snart fram till två helt andra hus - de båda Falsterbohus.

Det ena var länge ett hotell, byggt i början av 1900-talet, där sommargäster drack pilsner och lemonad och spelade bridge i stråhattar. Det andra – det gamla Falsterbohus – är en borgruin, styvmoderligt behandlad idag, mitt i grönskan, som få längre stannar vid. Men den förtjänar sin plats. Den påminner om att Falsterbo inte alltid varit en stilla badort för glass och golf. Det här var en gång Europas mittpunkt.

På platsen för ruinen bodde Drottning Margareta och hennes son, Kung Olof, när han dog här år 1387. På 1300-talet fanns här inte bara en borg – utan två. Den första förstördes av Hansan. Den andra av svenska styrkor. Den tredje, den som kom att kallas Falsterbohus, byggdes på en konstgjord holme med dubbla vallgravar för att skydda kungens fogde och sillmarknaden. För sillen – ja, den var kunglig valuta.

Från slutet av juli till oktober hölls Skånemarknaden här, en gång i tiden norra Europas största handelsplats. Köpmän från Lübeck, Visby, Flandern och England samlades här, och sill, salt och silver bytte händer. År 1370 fick Hansan monopol på handeln genom freden i Stralsund, och Falsterbo blev en världsmetropol i miniatyr. Men när sillen uteblev på 1560-talet tynade marknaden bort – och Falsterbo och Skanör gled in i glömska.

Men platsen glömde aldrig sin forna betydelse och på 1800-talet och långt in på 1900-talet föddes en ny epok – badortens. Då reste folk hit med tåg, rullade badvagnar ner i havet och ville sy upp nya badkappor varje sommar. Då behövdes affärer som min. Då kom människor för att drömma, vila – och samla energi inför den långas vintern.

Och det är det jag vill säga, så här från min stjärna: Falsterbo har alltid varit en plats för nystart. För återkomst. För dem som vågar skapa något nytt av historiens rester.

Så nästa gång ni ser metallbokstäverna i min husfasad – tänk på det som mer än ett namn. Tänk på en kvinna med nåldyna, näsa för elegans och hjärtat djupt förankrat i Falsterbosand. Tänk på en plats där kungar bodde, där sill flödade och där numera giraffer kör mot enkelriktat – och där historien aldrig riktigt ger upp.

Jag är inte längre där. Men jag vakar. Och min stjärna lyser för evigt över Falsterbo.