Father, Daughter and the Magic Looking Glass

This isn’t a fairy tale—and yet, it begins the way fairy tales often do. With a child. With a mirror. It starts with a fleeting moment when the ordinary world assumes a shimmering, transient beauty.

Parents are acutely aware that time passes, a relentless force that cannot be stopped. But sometimes—sometimes—they see it pass. Not on calendars or clocks, but in a glance, a gesture, a sudden tilt of the head that seems borrowed from a future self.

And children, deep down, have always known that mirrors can show more than just reflections. They are rehearsal stages for growing up—and from time to time, if you blink just right, they let the future slip through.

This is such a moment. A moment where time and imagination walk hand in hand. Where a hallway becomes a ballroom, and a crown of daisies hints at something far more eternal.

A moment where a father catches a fleeting glimpse—if only for a breath—of the woman his little girl will one day become, and finds himself already loving her for everything she is not yet.

It doesn’t begin with “once upon a time,” but with a blink.

”Through the Looking Glass

She stands on her toes in morning light,
a tulle-clad queen in quiet flight,
before the glass, so still, so wide—
the world beyond it tucked inside.

A blink, a breath, a silent spell,
where stories live and wishes dwell.
The daisies woven in her hair
begin to stir the mirrored air.

A veil appears where blossoms lay,
a gown of dreams, not dust or play.
Her tiny hand, once full of stars,
now cradles hope in silver bars.

Beside her, still, her father stays,
caught mid-step in drifting days.
His eyes reflect both pride and grace—
the echo of her grown-up face.

The mirror hums, it does not lie,
but shows the future drifting by.
It keeps no score, it makes no sound,
but folds their hearts in time unbound.

So let them blink, and dream, and see—
how love shapes what we’re yet to be.
A glance, a glint, and all may pass—
but not the girl, nor the looking glass.”
Malmö, June 2025

Father, Daughter and the Magic Looking Glass

There are moments when time doesn’t tick second by second – it simply slips away. Like when the hallway becomes a stage, and a mirror becomes more than just glass. And blinking becomes a chance, like Alice once through the looking glass, to travel beyond it.

“Look and think about the fairy tale I read to you,” the father said. “The one where the girl gets the prince and half the kingdom, and how they got married, riding in a pumpkin carriage drawn by white horses. Imagine you’re Snow White.”

He stroked her cheek and felt the magic begin to take hold of him.

His eight-year-old daughter stands barefoot before her reflection, tilting her head, turning slightly, smiling, frowning. Then she closes her eyes, opens them again, and blinks once, twice. The magic has begun.

After a few blinks, she sees herself as a grown-up, akin to her mother during her wedding to Dad, just like the wedding portrait in the living room. Getting married is what you do when you grow up.

He blinked a few times, and when he opened his eyes, his daughter wasn’t just sweet anymore. She was taller, more graceful, radiant, elegant, and mysterious. It was a transformation that left him in awe, a testament to the power of a child's imagination.

Her beloved tulle dress, speckled with imagined stars and cookie crumbs, transforms before the mirror’s gaze into whispering silk, white and shimmering like winter morning frost. The tulle becomes silk brocade with secret embroidery, a wedding dress sewn by the enchanted needle of dreams, stitched from hope, curiosity, and boundless imagination.

In her hair, she wears a garland of daisies picked that morning in the nearby park, a hopeful crown like a woodland diadem. In the mirror, something happens. The petals quiver.

The garland transforms into the white bridal veil seen in the image before them, and the flowers become a full bridal bouquet, gently held in the hands of a grown woman. On her left ring finger, the plastic play ring has turned into a sparkling engagement ring. The father is filled with a bittersweet mix of emotions—joy at the sight of his daughter's imagined future, and a pang of sadness at the loss of her childhood innocence.

The father stood beside her, their thoughts somehow shared by magic. He wasn’t prepared for this, but he followed along – half amused, half moved, and entirely caught up in the emotional journey his daughter was taking him on. His heart swelled with a mix of joy and nostalgia, a testament to the power of a child's imagination to stir the deepest of emotions.

Just as laughter is contagious, so is imagination. And in her reflection, he sees himself too: a little rounder around the waist, a bit more silver at the temples and in his beard. The realisation of his ageing strikes him, a reminder that time is indeed slipping away. It's a moment of reflection, a pause in the whirlwind of life, to ponder the passage of time and the changes it brings.

Time had settled gently on his shoulders – yet he felt no sorrow, only a strange longing for the image of the future. Next to that changed face remained something unchanged: the steadfast love, the unwavering pride, and the awe of how a little girl could become a grown woman in just a few blinks. It was a stark reminder of the fleeting nature of time, a truth he had come to accept and embrace.

Time, flowing between the mirror and him, is as fleeting as a daydream. The future reaches out to them with clean white hands, and the past leans back, blurred by hazy memory.

Everything takes place in the now, in that hallway where anything is still possible, for the past is behind them and no longer clouds the mirror’s view. The future is like the tulle skirt and the wedding gown – dazzling white. For that’s precisely how the future should appear in a child’s imagination, and perhaps let a little of that magic rub off on a father caught in the seriousness of being a parent.

The power of the magic mirror is not only to show us what we are, but what we might become, if only we blink and let the dreams out.

Thoughts move so quickly they’re finished before we even know we’ve had them. Not even the fastest stenographer stands a chance, nor the quickest computer, for thought and dream obey the mystique of the speed of light.

To write down or paint the thoughts they shared before the mirror in the hallway would take days, weeks, maybe months or years, resulting in a gallery larger than the Louvre, or a library fuller than all of Wikipedia. And since the dreams go on, it’s not even worth trying.

Better to realise a fraction, to enjoy the result, and feel the magic of recognition when you experience a déjà vu – as if, in a dream, you’d already been there.

So go ahead. Blink.

 
Det här är inte en saga, och ändå är det just så sagor börjar.
Med ett barn.
Med en spegel.
Med ett ögonblick då vardagen glider över i något annat –
något som inte riktigt går att förklara, men som känns i hela kroppen.

Föräldrar vet att tiden går.
Men ibland händer det märkliga: att man får syn på hur den går.
Inte i kalendern. Inte på klockan.
Utan i en blick, ett leende, en plötslig hållning som påminner om någon vuxen man ännu inte mött.

Och barn vet, innerst inne, att speglar kan visa mer än bara det som står framför dem. I spegelglaset kan man öva på att bli stor –
och ibland, bara ibland, kan man få syn på framtiden.

Det här är en sådan stund.
En stund när tid och fantasi går hand i hand.
En stund där ett barns lek förvandlar hallen till ett slott
och en plastdiadem till en gnistrande krona.
En stund där en pappa får ett ögonblicks glimt av den kvinna hans lilla flicka kommer att bli –
och älskar henne, redan nu, för allt hon ännu inte är.

Så börjar berättelsen.
Inte med "det var en gång",
men med ett blink.

Det finns stunder när tiden inte tickar sekund för sekund – den bara slinker iväg. Som när hallen blir en scen, och en spegel mer än bara glas. Och blinkandet en möjlighet att likt Alice en gång i Underlandet resa innanför spegelns glas.

”Titta och tänk på sagan jag läste för dig”, sa pappan. ”Den om flickan som fick prinsen och halva kungariket och hur de gifte sig, hon åkte en vagn av pumpa och med vita hästar förspända. Tänk att du är Snövit.” Han strök hennes kind och kände hur magiken tog tag i honom.

Hans åttaåriga dotter står barfota framför sin spegelbild, lutar huvudet, vrider sig lite, ler, rynkar pannan. Sedan blundar hon. Öppnar ögonen igen. Blinkar en gång, två. Magiken har börjat.

När hon blinkat några gånger ser hon sig själv som vuxen, som mamma när hon och pappa gifte sig. Som på deras bröllopsporträtt i vardagsrummet. För gifter sig gör man när man blir stor.

Pappan blinkar också några gånger och när han öppnar ögonen igen är hans dotter inte bara söt och gullig utan längre eller mer graciös, strålande, elegant och gåtfull. Hennes älskade tyllklänning, prickig av påhittade stjärnor och kexsmulor, förvandlas inför spegelns ögon – till silke som viskar, vitt och skimrande som vinterns morgonfrost. Nu har tyllet blivit sidenbrokad med gåtfulla broderier, en bröllopsklänning, sydd av drömmens förtrollade nål, av hopp, nyfikenhet och en gränslös fantasi.

I håret har hon en krans – plockade på morgonen i parken intill, ett löftesrikt diadem av prästkragar. I spegeln händer något. Kronbladen darrar till. Kransen förvandlas till slöjans vita hätta i bilden framför dem och blommorna blir en hel brudbukett, varsamt hållen av en vuxen kvinnas hand, på vänster finger har hennes plastring blivit en gnistrande förlovningsring. Pappan fylls av en vemodig glädje – lyckan att få se sin dotters tänkta framtid, men också ett sting av sorg över att barndomen är på väg att glida undan.

Pappa står vid sidan och tankarna delar de på något magiskt vis. Han var oförberedd, men hänger med halvt road, halvt gripen och uppslukad av den känslomässiga resa hans dotter tagit honom med på. Hans hjärta sväller av glädje och nostalgi – ett bevis på fantasins kraft att väcka de djupaste känslor.

Liksom skratt smittar fantasin, och i hennes spegelbild ser han även sig själv, lite rundare kring midjan, lite mer silver i hårfästet och i skägget. Med ens slår det honom – han åldras. En stunds stillhet i livets virvelvind, ett ögonblick att reflektera över tidens gång och allt den förändrar.

Tiden har landat varsamt på hans axlar – han känner ingen oro för den framtida bilden, märkligt nog en längtan. För bredvid det förändrade ansiktet finns något annat, den oförändrade kärleken, den orubbliga stoltheten, förundran över att en liten flicka kan bli en vuxen kvinna på bara några blinkningar.

Tiden som flyter fram och tillbaka mellan spegeln och honom är lika flyktig som dagdrömmen. Framtiden sträcker sig mot dem med rena vita händer, och det förflutna lutar sig bakåt fördunklat av minnets dis. Allt sker i nuet, i hallen där ännu allt är möjligt, för det som varit är förflutet och ingenting som grumlar spegelbilden. Framtiden är som tyllkjolen och bröllopsklänningen gnistrande vit. För precis så skall framtiden te sig i ett barns fantasi och gärna låta lite smitta av sig på en pappa mitt i allvaret som förälder.

Den magiska spegelns kraft förmår inte bara visa oss vad vi är utan vad vi kan bli om vi bara blinkar och släpper drömmarna fria.

Tankarna går så snabbt att de är färdiga innan vi en hunnit tänka dem. Inte ens den snabbaste stenograf har en chans, lika lite som den snabbaste dator, för det ingår i tankens och drömmens mystik som färdas i ljusets hastighet. Att skriva ner eller måla av tankarna de tänkte tillsammans framför spegeln i hallen skulle ta dagar, veckor kanske månader och år, bli ett tavelgalleri större än Louvren eller bibliotek fullare med böcker än hela Wikipedia. Eftersom drömmarna fortsätter är det inte lönt att ens försöka, och till vilken nytta. Bättre att förverkliga en bråkdel och njuta av resultatet och glädjas åt igenkännandets magi, när man upplever ett ’deja vu’, som om man i drömmen redan varit där. Så blinka på.