En kolteckning inspirerad av en text av poeten Sven Borrie.

Vågornas dans

Vinden drar och sliter i jacka och hår när jag stannar min färd.
Så nära vattenbrynet att havets salta tungor slickar mina skor.
Så nära att ett steg skulle ta mig ner i djupet.
Men vågornas dans dom leder min blick mot den dolda horisonten.
Så här står jag, stilla mitt i vinden som leker med mina kläder.
Stirrande mot horisonten, bortom vågorna, med löften om förändring.
Ett steg åt sidan, ytterligare ett.
Följande kanten som skyddar mot mörkret, mot havets våldsamhet.
Stålsättande mig mot ångesten jag känner krypande, blundar jag.
Händer nerkörda i jackans fickor, knutna och väntande.
Vacklande om jag ska ta steget framåt får mig att stanna och hoppas.
Hoppandes på en förlösning, en väg tillbaka.
Men värmen mot mitt ansikte stoppar alla tankar.
Ljuset som sakta växer innanför min slutna ögonlock får varje tanke att stanna av.
Och när jag slutligen öppnar dom ser jag himlen vid horisonten.
Med den livgivande solen jagande molen mot kvällen över den blå skyn.
Mina skor nu torra med gnistrande saltflagor.
Vågorna förr så våldsamma nu lugna och harmoniska.
Min själ tar djupa andetag av friden och mina händer reser sig upp som för att omfamna allt.
En dag till är jag med, leende och stångande mot mörkret.

Fri vers (Fri form) av Sven Borrie
https://www.poeter.se/Las+Text?textId=2498834