När jag först började måla den här bilden var min idé främst att måla en bild där de som dansade bar munskydd, för jag upplever att munskydd är en symbol för den samtiden vi lever i. Jag ville också måla ett par som dansade där speglingen fans med i bilden, då de både är spännande som komposition i en bild och ett verktyg alla som dansar använder sig av. Men medans jag målade framträdde delvis en annan bild som öppnade upp för andra frågor.

Centralt i bilden är ett par som dansar och som utstrålar styrka och kroppskontroll. I bakgrunden syns en man som dansar ensam, de går inte att avgöra om de är en spegling av paret där kvinnan inte är med i speglingen eller om de är en man som dansar ensam, de är betraktaren som tolkar berättelsen.

Enligt mig anspelar bilden på frågan om vem som blir sedd, såväl i dansen som i livet. Den väcker frågor om varför inte kvinnan finns med i speglingen, är det för att hon inte blir sedd, för att hon själv har valt att gå? Eller är det mannen som är uppfylld av dansen och är ett med musiken? En annan tolkning kan vara mot bakgrund av pandemin. Speglar målningen människans isolering? Eller att kärleken till dansen är så stark att den måste få fortsätta leva oavsett? Jag tycker att målningen öppnar upp för många tolkningar och jag har själv inte ett svar, de är det jag tycker är mest spännande med den här bilden och roligt att ibland blir inte målningen det som man tänkt sig, utan skapar sig själv