Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy
Lilian Nilsson
Se ansiktet, 2008
Annan
Jag har under ett par år försökt iaktta och tolka olika bilder av människans ansikte sådant som det framställts alltifrån !500 f v t till 600 e v t. De tre bilderna följer utvecklingen ( fr vä ) från egyptiska rituella bilder till mumieporträtt ca 200 e v t. Gemensamt för de tre bilderna är att de är inställda i ett kultiskt religiöst sammanhang, som har med liv och död och människans eviga frågor att göra.
Bild nr 1 är från en grav i Thebe, nuv. Luxor. Bilden i sin helhet föreställer en avliden man och hans hustru, en magisk-rituell bild. Mannen sitter framför en uppdukad begravningsmåltid. Hustrun sitter bakom honom och häller sin högra hand på hans axel på deras väg mot Osiris domstol.
I den dåtida egyptiska konsten kände man inte till det vi kallar en målnings perspektiv. När det gäller gäller att avbilda människokroppen gör konstnären ett slags syntes, ett slags grafisk framställning av alla de synliga organen. Ögat tecknas framifrån i ett ansikte som tecknas i profil. Ansiktets tillfälliga utseende är ointressant och bilden är inte ett personligt porträtt utan en strävan att framhålla dess magiska kraft.
Min bild har jag målat på en limmad träplatta med samma typ av jordfärger som egypterna hade (äggoljetempera).
Bild nummer 2 är en tolkning av ett motiv från Etrurien, ca 300 f v t. Bilden tyder på förbindelser med klassisk grekisk konst men också på konstnärens strävan att måla en verklig män-
niska med individuell uttryckskraft, dock ännu insatt i begravningsritens sammanhang med färd över dödens flod. Enligt konsthistorisk forskning anses detta porträtt vara det enda personliga porträtt, som har bevarats från den antika konsten.
Bild nr 1 och 2 är målade på limmade träplattor med jordfärger (äggoljetempera), en teknik som använts alltifrån egyptisk tid.
Det tredje ansiktet är från de första två århundradena e v t och är mitt försök att tolka ett s k Faijumporträtt. En stor porträttsamling överraskade konstvärlden på 1880-talet, då man i en oas i norra Egypten fann ca 700 porträtt, avsedda att fästas ovanpå mumiernas ansikten, s k mumieporträtt eller Faijumporträtt efter fyndorten Faijum. Denna samling utgör världens äldsta porträttsamling.
Vad vi ser nu är att dessa porträtt förmår återge en närhet till de avbildade personerna. De är mänskliga varelser som vi alla, universella i framtoningens enkelhet. Gemensamt för dem är deras stora uttrycksfulla ögon, som ser ut som om de speglar ett evigt nu. Konstkännare menar att det är med dessa porträtt som grunden läggs till den västerländska, inkännande och psykologiserade porträttkonsten.
Denna bild är målad på en limmad träplatta med jordfärger blandade i en kall vaxlösning, enkaustik.
Av dessa tre bilder ser vi att människans konst har sin grund i hennes existentiella situation, ytterst i frågorna om liv och död, om ensamhet och gemenskap och om mening och meningslöshet.

Lilian Nilsson
Se ansiktet, 2008
Annan
Jag har under ett par år försökt iaktta och tolka olika bilder av människans ansikte sådant som det framställts alltifrån !500 f v t till 600 e v t. De tre bilderna följer utvecklingen ( fr vä ) från egyptiska rituella bilder till mumieporträtt ca 200 e v t. Gemensamt för de tre bilderna är att de är inställda i ett kultiskt religiöst sammanhang, som har med liv och död och människans eviga frågor att göra.
Bild nr 1 är från en grav i Thebe, nuv. Luxor. Bilden i sin helhet föreställer en avliden man och hans hustru, en magisk-rituell bild. Mannen sitter framför en uppdukad begravningsmåltid. Hustrun sitter bakom honom och häller sin högra hand på hans axel på deras väg mot Osiris domstol.
I den dåtida egyptiska konsten kände man inte till det vi kallar en målnings perspektiv. När det gäller gäller att avbilda människokroppen gör konstnären ett slags syntes, ett slags grafisk framställning av alla de synliga organen. Ögat tecknas framifrån i ett ansikte som tecknas i profil. Ansiktets tillfälliga utseende är ointressant och bilden är inte ett personligt porträtt utan en strävan att framhålla dess magiska kraft.
Min bild har jag målat på en limmad träplatta med samma typ av jordfärger som egypterna hade (äggoljetempera).
Bild nummer 2 är en tolkning av ett motiv från Etrurien, ca 300 f v t. Bilden tyder på förbindelser med klassisk grekisk konst men också på konstnärens strävan att måla en verklig män-
niska med individuell uttryckskraft, dock ännu insatt i begravningsritens sammanhang med färd över dödens flod. Enligt konsthistorisk forskning anses detta porträtt vara det enda personliga porträtt, som har bevarats från den antika konsten.
Bild nr 1 och 2 är målade på limmade träplattor med jordfärger (äggoljetempera), en teknik som använts alltifrån egyptisk tid.
Det tredje ansiktet är från de första två århundradena e v t och är mitt försök att tolka ett s k Faijumporträtt. En stor porträttsamling överraskade konstvärlden på 1880-talet, då man i en oas i norra Egypten fann ca 700 porträtt, avsedda att fästas ovanpå mumiernas ansikten, s k mumieporträtt eller Faijumporträtt efter fyndorten Faijum. Denna samling utgör världens äldsta porträttsamling.
Vad vi ser nu är att dessa porträtt förmår återge en närhet till de avbildade personerna. De är mänskliga varelser som vi alla, universella i framtoningens enkelhet. Gemensamt för dem är deras stora uttrycksfulla ögon, som ser ut som om de speglar ett evigt nu. Konstkännare menar att det är med dessa porträtt som grunden läggs till den västerländska, inkännande och psykologiserade porträttkonsten.
Denna bild är målad på en limmad träplatta med jordfärger blandade i en kall vaxlösning, enkaustik.
Av dessa tre bilder ser vi att människans konst har sin grund i hennes existentiella situation, ytterst i frågorna om liv och död, om ensamhet och gemenskap och om mening och meningslöshet.
Jag heter Lilian Nilsson och har i mitt yrkesliv varit lärare och lärarutbildare vid Lärarhögskolan i Malmö /Lunds universitet. Mina kunskapsområden har varit och är litteraturvetenskap, religionsvetenskap, filosofi och etik. Naturligtvis kan de alla i ett undervisande och utbildande sammanhang sammanfattas och integreras i begreppen pedadogik och didaktik. Dessa begrepp kan sägas beskriva konsten att skapa en målmedveten process, där kunskaper och insikter växer fram under ömsesidigt samspel mellan lärare och elever och mellan elever inbördes. och de kunskapsperspektiv som det aktuella stoffet öppnar upp. Man kan säga att en mera mångsidig och berikande bild efter hand växer fram ur det kunskapsområde som fokuseras av dem som tränar sig att SE, UPPLEVA och TÄNKA.
En sådan bild liksom konstens bild behöver inte alltid stanna vid en mer eller mindre verklighetsliknande vy utan kan ofta mynna ut i en vision av hur
den lärande själv vill låta sig påverkas och förnyas i sitt tänkande av de nya perspektiv och det nya fokus, som situationen stegvis tydliggör.
Begreppet Konst har i enlighet med detta för mig alltmera under årens lopp blivit relevant och engagerande i min syn på och arbete med undervisning och den process av samspel som kännetecknar en god undervisningssituation. Att i en undervisningssituation få uppleva hur olika eleverna tolkar och vill bearbeta de nya kunskapsperspektiv som möter dem, är inte olikt den process olika åskådare kan uppleva inför ett konstverk. I båda fallen gemensam är viljan att tilltalas, beröras, att SE, UPPLEVA och TÄNKA.
Läsaren av detta torde nu också inse att konstnärens arbete med sitt verk ofta utgör ett samspel mellan realistisk verklighet, t ex en landskapsvy och den vision konstnären hyser inför sitt verk, då det sakta växer fram med bidrag från materialets och teknikens skiftande uttrycksmöjligheter: underlagets karaktär, målning i olja eller annan färg, målning i olika skikt för att pröva och uttrycka kontrasterande verkan och förhoppningsvis den egna eller omgivningens ständiga försök till tolkning och beredskap för omtänkande.
En för mig viktig inspirationsupplevelse i mitt didaktiska tänkande var hela tiden den speciella utmaning och den lust mitt undervisningsarbete ständigt utgjorde, nämligen att visavi stoffet och de olika målgrupperna av skolelever och studenter kunna förhålla mej frågande, öppen, kort sagt PROBLEMLÖSANDE.
När jag vid min pensionering mer eller mindre måste lämna detta speciella ständiga och dagliga problemlösande, kom på ett mycket påtagligt sätt min vilja till konstnärliga uttryck i blickpunkten. Jag hade genom åren ofta längtat efter att kunna pröva enkel målning, men eftersom tiden och mitt helhjärtade engagemang som lärarutbildare inte medgav detta, blev det som mest bara en önskan, något jag längtade efter. Ett mångårigt personalledarskap för institutionen för lärarutbildning blev i stället min tjänstgöring och för mig ett område, där mina visioner om människors gemensamma kunskapsutveckling kom till uttryck. Arbetet med detta "konstverk" blev trots alla eller kanske tack vare alla utmaningar på många sätt för mig mycket berikande och förhopp-
ningsvis för alla dem som gick in i arbetet och gav det det sin kraft och sin entusiasm.
Till ett skapande arbete hör att man ibland måste stanna upp, se det tilltänkta konstverkets återvändsgränder, brister men också möjligheter! Men att skapa är just detta – att börja om! Och faktiskt! Man får vidgade vyer, då man ser sig om bakåt och framåt och i nuet vågar se de skapande möjligheterna, m a o att utmanas av det skapande nuet!
Då jag nu för cirka 20 år sedan kunde börja att ägna mig åt målning på kurser på Folkuniversitetet var ingångssituationen just viljan att med lärarnas hjälp kunna få möjligheten att fortsätta mitt problemlösande och skapande synsätt, nu tillämpat på kunskaper och övningar i att använda olika material: målningens underlag, material i form av pigment, ägg, olja och kritor. Olika tempera i form av äggoljetempera, äggtempera och kall vaxblandning (enkaustik).
Jag upplevde det hela som en kunskapsprocess i färg, där jag stegvis upptäckte materialens otroliga förmåga att vart och ett på sitt sätt vara led i ett viktigt skapande just genom sina respektive egenskaper och deras mycket fina förmåga att ofta kunna samspela med varandra. I min målargrupp hade vi förmånen att öva på skiktmåleriets egenskaper och möjlighet och i färgernas samspel uttrycka detta. Den samling jag visar i detta sammanhang är
1. Landskapsmotiv på duk
2. Stilleben på duk
3. Målningar på kopparplattor
4. Målningar på träplattor: en serie bilder som försöker beskriva den utveckling,
som kännetecknar målningen av människans ANSIKTE från gammalegyptisk
tid till den kristna ikonen.