Samtal med
Milo

Multikonstnären Milo utforskar, med egna ord, människans storhet i det lilla och det lilla i det stora. Hans konst präglas av kraftiga penseldrag, starka färger och ett återkommande motiv: tigern. För Milo har tigern med tiden blivit mer än ett djur att porträttera. De har utvecklats till egna individer, med mål och mening, där relationer, drömmar och liv får ta form.

Utöver måleriet ägnar sig Milo åt sitt författarskap. Även där har tigern fått ta plats. I boken “Färgerna minns: En vit tiger” möter vi en roman där vemod blandas med värme och svart humor, samtidigt som konstvärlden skildras med en skarp och stundtals sarkastisk blick.

av Cecilia Spendler
Publicerat 2026-10-27

Kan du berätta om din väg in i konsten? Vad var det som gjorde att du fastnade för det?

– När jag var liten tyckte jag mycket om att måla, men intresset glömdes bort i takt med att livet gick. Det var inte förrän jag fick egna barn som jag fick för mig att plocka upp penslarna igen. En trälåda med små färgtuber från Clas Ohlson byttes ganska snart mot större färgflaskor och de små målardukarna blev större canvas. Det abstrakta tog fart och jag fängslades av hur lätt det var att skapa något med tillfredsställande resultat.

Tidigt in i det återfunna måleriet etsade sig beslutet fast att det var detta jag skulle göra och satsa på. Under de första åren experimenterade jag ganska friskt och bjöds bland annat in av Affordable Art Fairs arrangörer att ställa ut i Hidden Talent-avdelningen under mässan.

Du har nyligen gett ut en bok. Kan du berätta lite mer om den och vad den handlar om? Hur kom idén till, och hur har arbetsprocessen sett ut?

– ”Färgerna minns: En vit tiger” är min andra utgivna roman och är helt fristående. Sommaren 2024, tidig sommarmorgon. Första dagen på semestern efter en tuff vinter och påfrestande vår. Måleriet gick skit. Inspirationen släpade och sålda verk var sedan länge snudd på obefintliga.

I tjugo år hade tanken på att skriva en bok legat i bakhuvudet. Det fanns bara ett problem, jag kunde inte skriva. Men med åren i ryggen får man också insikt i att allt är vad det är. Det är inte mer än så. Vågar man bara prova så kan man allt, och kan man det inte från första stund hittar man snabbt vad som behöver förbättras för att få ett bättre resultat.

Så jag slog mig ned i soluppgången, fällde upp laptopen och började skriva. Till en början som en dagbok, men snabbt smög sig fiktiva detaljer in och jag förstod att det var en berättelse jag behövde få ur mig. Tre månader senare låg råmanuset klart, följt av ytterligare lika många i redigering. Berättelsen fångades upp av ett nystartat förlag och under kommande vår fick jag beskedet att den skulle ges ut som ljudbok. Självförtroendet slog i taket och allt slit skulle äntligen löna sig. Men nej. Av familjeskäl gick hela förlaget i stöpet och manuset lades på is.

Den direkta instinkten var då att ge upp skrivandet, men ännu en berättelse hade tagit fäste. Året efter släppte jag min debutroman ”Vi är i alla fall här”. En berättelse om ett Sverige som slocknar. Om människorna som är kvar. Närheten, de intima samtalen och viljan att fortsätta för varandra. Jag gav ut ljudboken helt i egen regi och den låg länge högt på BookBeats och Storytels sci-fi-topplistor. Mottagandet av första boken gav mig styrka att åter plocka upp mitt första manus.

”Konstnären Charlie lever ett tillbakadraget liv där måleriet blivit det enda sättet att hålla sorgen på avstånd. Samtidigt närmar sig utställningen som kan bli det stora genombrottet – kulmen på år av uppoffringar och kompromisser. Men när oväntade människor kliver in i Charlies tillvaro börjar sprickor uppstå i den värld hen byggt upp omkring sig. Det som först känns som tillfälliga möten förändrar långsamt synen på både konsten och livet. Samtidigt blir gränsen mellan minnen och verklighet allt svårare att urskilja. Färgerna minns är en roman där vemod möter värme och svart humor, med en skarp och stundtals sarkastisk blick på konstvärlden.”

Även denna gavs ut som ljudbok i egen regi och den ligger nu tillgänglig på de flesta streamingtjänsterna. Där finns även den ständigt pågående ljudboksserien ”En konstnärs dagbok”, där jag delar tankar och erfarenheter från mitt liv som konstnär.

På vilket sätt har ditt konstnärskap påverkat ditt författarskap, och vice versa? Finns det erfarenheter eller perspektiv från konsten som du har haft särskilt stor nytta av i skrivandet?

– Konsten har en självklar plats i mitt skrivande. Såklart vill man bygga sitt konstnärskap även i sina texter, men det handlar mer om att de tankar man tidigare målat nu även kan skrivas i ord. En bild kan absolut säga mer än tusen ord, men ibland behövs sjuttiotusen för att verkligen få ur sig allt.

I måleriet har jag lärt mig att slutresultatet inte blir bra om man som skapare inte själv brinner för motiven, samma gäller skrivandet. Det går inte att skriva en deckare bara för att det säljer, inte utan att sälja dig själv. Inte utan att förråda dig själv.

Tigrar är ett återkommande och uppskattat motiv i ditt konstnärskap. Hur växte idén om tigrarna fram, och vad är det hos just tigern som intresserar dig?

– Första tigern smög sig in i måleriet inför en utställning på Galleri Revolt. Mest som en häftig detalj, men något måste ha fått fäste då en hel roman skrevs runt just måleriet och de vita kattdjuren.

En månad innan Affordable Art Fair Stockholm 2026 fick jag kontakt med Galleri THE ODE TO och vi kom fram till att prova ett samarbete. En ny serie med tigrarna påbörjades och plötsligt hade universumet växt ytterligare. Kanske var de inte bara djur längre, utan individer med mål och mening.

Likt evolutionen reste de sig, tog plats i soffor och rum. Relationer, drömmar och liv, allt fick nu plats. Mässans publik tog väl emot tigrarna och jag hoppas att snart kunna visa nya motiv i serien.

Du har utvecklat en tydlig och personlig konstnärlig stil. Hur hittade du ditt konstnärliga uttryck? Har du några råd till den som fortfarande söker efter sin egen stil?

– Ganska tidigt utvecklade jag mitt måleri med avsaknaden av rinnande vatten. Det gjorde att jag fyllde blomsprutor med vatten för att kunna blöta duken. Rinnstilen har följt mig genom hela måleriet, den är nu kanske inte så signifikativ som tidigare, men tittar man noga finns ofta spår av den kvar.

Några år in i mitt målande lät jag mig snärjas av ruschen att sälja och målade då enbart stora kvinnoporträtt i trendigt explosiva kulörer. Med tiden märkte jag hur själlöst arbetet med dem var och jag bröt då helt och började måla utefter äldre fotografier.

Det är det viktigaste råd jag kan ge. Måla för att du vill, för att du behöver. Jag borde säga att du ska måla för att det är roligt men för egen del målar jag för att det måste ut.

Till sist, hur ser du på framtiden och din personliga utveckling som konstnär? Finns det några specifika mål, projekt eller utmaningar som du ser fram emot att utforska?

– I nuläget ser jag fram emot att utveckla den nya tiger-serien för att sedan ställa ut den för publik.