Karin Holmström lyssnar på sina målningar

Karin Holmström lyssnar på sina målningar

I serien "Konstnärsintervjun" pratar vi med konstnärer om deras process. Om vad de har gemensamt med andra konstnärer och vad som får dem att stå ut i mängden. Låt dig inspireras av deras enskilda uttryck och enskilda sätt att vara konstnär.

Publicerat 2020-11-06

En resa mot kreativ frihet via egenproducerade utställningar, oväntade samarbeten och avgörande möten. Hur går det till när en färgglad ekonom hittar hem i måleriet? Och vad krävs för att våga ta steget från en trygg anställning till att satsa helhjärtat på sitt konstnärskap?

“Jag vill livsutforska genom min konst. Det är det jag själv behöver, och det tror jag att vi är många som gör.”

Att undersöka och fånga upp teman som ligger nära hjärtat är centralt för Karin Holmström. Hennes färgstarka målningar pendlar mellan uttrycksfullt stiliserade figurer och ren abstraktion, men har alltid sin utgångspunkt i tankar eller upplevelser från det egna livet. Pappans bortgång för elva år sedan blev startskottet för en period av intensivt skapande. “Jag hade väldigt mycket känslor i kroppen som jag inte riktigt kunde hantera. Då började jag måla igen. Framför staffliet försvann det där mörka hålet, och jag kände att det här behöver jag få mer av”. Hon tog kurser, målade allt mer och byggde en ateljé. Men trots att måleriet var så centralt fanns inte en tanke på att bli konstnär på heltid. “Man skulle ha ett ‘riktigt jobb’, det hade jag inpräntat i mig sedan barnsben. Jag hade inga kulturarbetare i släkten eller familjen, och såg det inte som en möjlighet att leva på konsten. Dessutom hade skapandet alltid kommit ur välbefinnande och glädje för mig, och jag var rädd att pressen om lönsamhet skulle förstöra det”.

Till slut blev tiden ändå för knapp för att kombinera heltidsjobb som ekonom på H&M med skapandet och projekten som började dyka upp allteftersom hennes målningar nådde en allt större publik. Hon gick ner i tid för att till sist helt sluta från det tidigare jobbet. De första åren beskriver hon som omvälvande. “Det var bitvis väldigt tufft. Långt ifrån alla har varit stöttande och positiva, det är ju en väldigt speciell bransch, men jag har försökt gå dit där energin är stark. Min intuition leder mig nästan alltid rätt”. Just entusiasm och intuition ledde henne till mängder av projekt och samarbeten. Till en början hoppade jag på precis allt, tackade inte nej till något. Till slut var jag helt dränerad, orkade ingenting, trots att jag älskar att måla. Jag var tvungen att skala tillbaka, få tid att vara ute i naturen, träna, träffa vänner. Att helt gå upp i det man älskar blir som en besatthet, men det håller inte i längden”.

Ibland har hon haft tydliga målbilder och vetat precis vartåt hon velat röra sig. “Jag satte målet att jag ville testa att leva på konsten, det var väldigt tydligt”. Andra gånger har det mer handlat om att vara öppen för möjligheter när de dyker upp. Klädmärket Odd Molly kontaktade henne och föreslog ett samarbete där hon har satt ihop motiv från flera olika målningar för att göra mönster till två kollektioner som kommer ut i vår. Hon har ställt ut i Hongkong, Paris och London, och tidigare i år släpptes boken Fearless - konsten att leva kreativt, där hon beskriver sin resa mot ett liv där konsten får ta större plats.

Hennes palett blandar pasteller med starka accentfält och märkbar svärta. Penselföringen sätter bildernas rumslighet i rörelse och osynliga element ges färg. Dis och vind blåser snövitt framför hennes elefanter, och det uppmärksamt darrande örat hos en nyfiken vildhund rör upp en isblå flamma. Att hon utöver målerikurser och handledning från konstnärskollegor har studerat färglära är påtagligt. Hon utgår från grundfärger och blandar själv fram de kulörer hon söker - ett tidskrävande och nogsamt arbete. “I början jobbade jag i princip bara med olja, men jag har nästan helt gått över till akryl. Varje tavla har så många lager, olja tar för lång tid. Men även med akryl använder jag liknande tekniker som med olja, jag jobbar ihop färgerna, de är levande medan jag målar”.

Det är inte bara färgerna Karin Holmström beskriver som levande. “Jag har en bildmapp med inspiration på min telefon som ofta kan fungera som en start, men när jag väl börjat får målningarna ett eget liv. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det är som magi! Jag kan plötsligt se en figur som gömmer sig i färgen, och då jobbar jag fram den, hjälper den ut”. I den inställningen bor en tillit och öppenhet inför det oväntade, en ovilja att låsa sig och följa manus. “Det är många lager i mina målningar. Om man skulle kunna genomlysa dem skulle man se en historia; en elefant som blev en kvinna som blev något helt abstrakt”. Hur vet hon då vilket lager som blir det slutgiltiga? “Jag känner i hela kroppen när en målning är klar. Den ropar!”

Det händer dock att det där ropet låter vänta på sig. “Vissa målningar kan jag hålla på och dutta på in absurdum, även om någon annan tycker att den är klar. Ibland får jag bjuda hit vänner som kan komma med ett annat öga, eller fråga min man. Att gå ifrån för att sedan komma tillbaka är jätteviktigt”. Hon funderar ett ögonblick och lägger till “Jag har säkert förstört massa målningar! Det gäller för mig att jobba med mina egna prestationskrav och våga släppa saker. Det blir både lättare och svårare med åren; jag höjer ribban, men jag är tryggare och vet med mig nuförtiden att det ju brukar bli bra till slut. Det är det där med tillit... Jag vet att det kommer att gå, men hur och när, det måste jag våga följa med och se allteftersom”.

Vilket råd vill du ge till andra konstnärer?
“Lita på dig själv. Du har det i dig! Det är så lätt att fastna i att titta på andra, det gör en helt galen till slut! Kom ihåg att du är bäst på just det som du gör. Min erfarenhet har varit att ju mer jag har vågat visa av mig själv i konsten, desto lättare har det blivit, och desto mer har jag fått tillbaka.”