Daniel Zausnig lär sig något nytt varje dag

Daniel Zausnig lär sig något nytt varje dag

I serien "Konstnärsintervjun" pratar vi med konstnärer om deras process. Om vad de har gemensamt med andra konstnärer och vad som får dem att stå ut i mängden. Låt dig inspireras av deras enskilda uttryck och enskilda sätt att vara konstnär.

Publicerat 2020-11-22

En värmlänning med förkärlek till skogen och ett vaksamt öga för svärta. Hur hittar man plats i vardagen för sitt målande, vems råd är värda att lystra till och när kan man släppa iväg ett verk?

Daglig exponering för konst genom arbetet på den familjeägda ramverkstaden och Värmlands vackra natur inpå knuten. Förutsättningarna kan tyckas ideala, men det var inte förrän vännen och akvarellkonstnären Albin Liljestrand insisterade som Daniel Zausnig själv plockade upp penseln. Med köksbordet täckt av plast målar han nu så fort tillfälle ges. Ännu bättre blir det när han kan ta sig till sommarstugan en bit utanför Karlstad. Där har han inrett en ateljé i ett rum som stått tomt i väntan på renovering, och kan arbeta större och friare. “När jag är hemma kan jag inte vända och vrida på arken, och jag vågar inte skvätta så att det hamnar på väggarna och golvet”. En bit bort från vardagen blir det också lättare att fokusera. “Jag får mycket bättre flöde när jag har tid i ateljén än när jag sitter och målar hemma. När man åker dit - då målar man”.

Det är svårt att helt ringa in hans uttryck, även om den dystopiskt åskgråa färgskalan är genomgående och arkitektoniska strukturer i olika nivåer av förfall tenderar att återkomma i många av verken. “Jag började måla för ett år sedan, innan dess hade jag aldrig hållt i en pensel. Jag lär mig något nytt varje dag”. Just experimentlustan och viljan att lära nytt ger sig tydligt tillkänna i hans process. Han beskriver den som delvis planerad, delvis spontan och intuitiv, men alltid snabb. “Färgen flyter ut med vattnet och sen torkar det och då sitter den där, det går inte att ändra eller sudda”.

“Man får passa på medan idéerna finns i huvudet” fortsätter han, “ibland står jag med hårtork för att påskynda torkningen, ibland viftar jag arken på altanen som en matta. Ibland tar jag in dem i duschen om jag inte tycker att färgen rinner tillräckligt”. Han granskar kritiskt sin egen produktion, och längtar efter tyngd och erfarenhet. “Jag har inte kommit till punkten där jag är självsäker i mitt måleri, jag är fortfarande en amatör”. Här inspirerar Albin Liljestrand, som han ibland arbetar parallellt med i sommarstugeateljén. “Han kan börja måla utan att ha en tydlig idé om vad det ska bli. Han bara sätter igång, och så växer det fram. Själv väntar jag på inspirationen, och om jag inte har en tydlig idé så skippar jag att måla just den dagen”.

Daniel Zausnigs färdiga målningar blir ett slags collage där fantasimotiv paras med verklighet. De varvar inslag från platser han minns, har besökt eller sett på bild med vyer och omgivningar plockade ur huvudet. “När jag målar hus utgår jag ofta från fotografier, men bakgrundens skog och himlar, där experimenterar jag. Jag lägger på vatten och färg, så får den göra jobbet, himlen får flyta fram”. Naturen runt stugan och i resten av Värmland inspirerar och han spenderar mycket tid i skogen. Torp, ödehus och övergivna lador fotas av för att kunna undersökas närmare och föras in i målningarna.

Frågan om hur hans konst har utvecklats värjer han sig mot. “Jag har inte målat så länge, så det händer grejer hela tiden”. En betydande utveckling var dock valet att gå upp i storlek på arken och arbeta i större format. “I början målade jag smått, mer detaljerat. Nu har jag bytt upp mig till en större pensel och försöker måla mer med känsla snarare än att det ska bli exakt. Det har gjort att resultatet har blivit betydligt bättre”. Han har också rört sig mot en något ljusare palett. “Först målade jag med starka kontraster och mycket svärta, men det försöker jag sluta med och istället använda mer skira färger”. Färgskiftet kommer på uppmaning av den han omnämner som sin ärligaste kritiker: Sin pappa. “Pappa är väldigt kunnig, han har ju jobbat med konst i många år. Han vet när det är Hötorg och när det ser bra ut! Det är ingen idé att fråga min konstnärskompis, för han säger att allt är bra”.

Åren kommer att få utvisa vilka motiv och tekniker som ges utrymme att växa fram i ateljén. För tillfället arbetar han intensivt med nyproduktion inför en kommande utställning tillsammans med Albin Liljestrand och Erik Hjort, en annan vän och konstnärskollega. Vad Daniel Zausnig vet säkert är att han vill fortsätta experimentera och hitta sin egen särprägel, och att det är dödsdömt att jaga perfektion. “Felen blir en del av bilden - ju mer fel desto bättre!”

Vilket råd vill du ge till andra konstnärer?
“Kanske att man inte ska vara alltför ivrig och visa upp sina verk så tidigt om man är ny. Jag har suttit i efterhand och raderat gamla instagrambilder som jag idag inte kan förstå att jag ville visa. Det är bättre att ha tålamod och kunna visa upp något man kan stå för i det långa loppet.”