Solomon Rude

Solomon Rude

Jag är intresserad av det mänskliga komplexet, skönheten i det brustna samt flykten från döden och dess konfrontation.
Som jag ser det är vi alla ensamma. Med ord, rörelser, skrift och beröring kan vi kommunicera med varandra, men det är alltid genom ett filter, en barriär emellan vad som menas och vad som uppfattas. I sinnet är vi alla ensamma. Ingen tanke kan någonsin överföras obesudlad av barriären. Trots det omöjliga i uppgiften måste människan ändå försöka bryta denna barriär. I mitt och många andras fall lämnas denna uppgift åt konsten. Även om barriären är obrytbar är det försöket som blir avgörande. Det är det närmaste vi har. Detta är vad jag kallar det mänskliga komplexet.
’Det brustna’ och ’Det vackra’ har alltid gått hand i hand i mina ögon. I ’Det vackra’ spricker smärta igenom, för då allt tar slut dör även det vackra. På samma sätt skiner skönhet igenom ’Det brustna’ för i förfallet knyts allt samman. Det verkar vara där livet är som mest intensivt.
Det som i mina ögon utmärker människan är dess förmåga att inse sitt eget oundvikliga förfall. Ingen annan varelse jag känner till kämpar med detta, och det är detta som gör oss brustna, men också vackra. De flesta människor jag känner skjuter upp döden och blundar eller flyr så länge de kan. Detta är oklanderligt då vi varken kan hantera eller förstå motsatsen till existens. Själv är jag livrädd. Hur hårt man än blundar, eller hur långt man än springer hinner döden ändå alltid ifatt och tvingar upp ögonen och slår lås på benen. Detta finner jag vackert.
Jag har så länge jag kan minnas känt väldigt intensiva känslor, främst en underkastelse för skönhet. Den finns i de mesta; I vinden, i höstlöven, i regnet, i soluppgången, i smärtan, i döden, i tystnaden etc. tanken att denna skönhet skulle gå odokumenterad tär på mig. Jag måste därför skapa, för om detta som lever inuti mig skulle dö med mig förlorar jag hela min mening. Med åren har jag förstått att de figurer och rum som kommer ut när jag målar är kopplade till mig själv, och att mina konstverk är dissektioner av det jag inte förstår mig på.
I träfigurerna som jag skulpterar finner jag en genomgående symbolik. Precis som hos människan verkar träfiguren definieras av vad som skärs bort. Av de spikar och hål som borras i den. Då jag sågar och skär i de stackars figurerna ger jag dom samtidigt deras liv och identitet. Den oskadde figuren är bara en kloss, det är inte för ens de gått igenom sågen, kniven, borren, sandpappret, färgen och den eventuella spiken som klossen blir en Dasein (ett jag).
I måleriet skapar jag scener i försök att dissekera det tillstånd vi kallar liv i hopp om att kunna förstå. De rum mina tavlor oftast utspelar sig i fungerar som avgränsningar. Innuti rummet spelar figurer, färgblock, text och pilar ett skådespel där jaget konfronteras och reagerar. Det är viktigt för mig att varje replik i detta skådespel har en sammanhängande och tvivellös mening. Inget i onödan. Inget osagt. Denna mening skall dock inte formuleras av mig själv och jag ska inte kunna tyda den, eller förstå den. denna mening skall kännas, och beskrivas av beskådaren själv. För att uppnå detta plockar jag sönder tavlan (dissekerar) tills budskapet är förlorat, men meningen kvar. De hålrum som uppstår i berättelsen fyller sedan beskådaren i själv. Det fenomen jag fascineras av är när människans benägenhet att applicera sig själv på det hon beskådar kombineras med människans behov av svar. Det verkar som hon då ser sig själv i de hålrum som lämnas i scenerna. Avsikten är att verket skall fungera som en typ av spegel, då beskådaren, med hjälp av sina egna personliga tolkningar fulländar verket. Jag finner det absurt hur så grundläggande koncept som ”jag”, ”mening”, ”ondska” och ”kärlek” egentligen verkar ihåliga under granskning. Som varelse medveten om sin egen dödlighet uppstår antingen en ångestfylld panik, eller ett frustrerat distraherande. Att vi alla är döende, att mening är ett påhitt och att kärlek är kemi får världen att se ut som ett desperat försök att blunda för vad som alla inombords ser. Att tvinga på andra detta perspektiv är inte min mening, istället är målet att understryka och sprida skönheten i det absurda. I mina ögon är det mycket vackert.

instagram: @solomon_rude

Utbildning
Självlärd

2013 Liljevalchs ungdonsutställning, Stockholm.
2015 kärleksudden, Norrtälje.
2015 port 14, Norrtälje.
2016 ungdomshuset verket, Norrtälje.
2017 Lilla k. Norrtälje stadsbibliotek.
2017 Folkets Hus, Norrtälje.
2017 Atmajala Café, Norrtälje.
2017 Juste Art Gallery Hornstull, Stockholm.
2017 Norrtälje Konsthalls Julsalong, Norrtälje.

Norrtälje Stockholms län
Ditt namn

Din e-postadress


Meddelande


Skriv svaret
3 gånger 2 =  Kontroll mot programvara